Frideliduchaa

Die Stadt ist nicht ein Beton-Dschungel, es ist ein menschlicher Zoo.

Nu ska jag åka till Finland. Min andningsplats och tänkande forum. Landet. Skogen. Havet. Båtarna. Allt det som har varit med mig från min barndom.

För ett år sedan och en vecka framåt var jag där, hade spenderat en vecka på Emmaboda och va sliten och det var perfekt för mig att komma dit. Även i år efter studenten och nya möten i sommar känns det perfekt att få komma dit. Andas. Träffa mina underbara kusiner och gå runt barfota i det morgonfuktga gräset. Sex dagar av avslappning kan Frida behöva. Annars i övrigt älskar jag denna sommar och längtar ihjäl mig efter hösten.

(Source: cyn-g, via fuckthisletsdisco)

Tvångsmässiga tvångstankar tänker inte på att detta tänkande får mig att inte kunna tänka alls.

Fånga mig, andas in mig.
Ta mig löst som ett höstlöv och värm mig med din doft.

Titta på mig som du tittar på en nyfödd kattunge.
Håll i mig så, rör mig så.

Lev med mig. Dansa med min själ.
Ta in min själ. För jag vill vara nära din.

Bär mig upp för ett berg.
Tappa mig inte. För jag är känslig som ett timglas.

Jag är ett timglas. Och du är pulvret som sakta rinner ur mig.

Hej å hå så de kan gå #soniaa

Hej å hå så de kan gå #soniaa

Frida i Berlin hösten  2013

Frida i Berlin hösten 2013


När resan är målet springer jag.
Jag springer ifrån vardagens kvävda andetag in i en fri luftballong.

Luftballongen står nere på ett öppet fält och väntar på mig. Jag kliver på och sakta reser den sig över staden och alla människor blir mindre och mindre.
Jag är fri. Högt över marken i min luftballong.
Här kan jag tänka. Här finns längre inget som trycker på mitt bröst utan jag kan andas fritt igen.
Molnen trycker värmande över mitt huvud och all värk som någonstin excisterat släpper. Ögonen rensas av solen och jag kan se.
Jag kan se mig själv, jag kan tänka och andas.
Här finns inga ljud som ger mig gåshus. Inga ljus som bländar mig.
Det är bara jag i min luftballong. Här vill jag sväva föralltid.

När resan är målet spelar ingenting någon roll.
När resan är målet känner jag mig levande.

Mitt huvud är en virvelvind som aldrig kan vara still

Min mun är dämpad av det otilåtna och fri av det viktiga

Mina ögon är som lyckliga halvmånar och sorgsna av världens alla hav

Min hals är fjunig av det som en gång fanns

Mina bröst är ett ideal som så som allt annat

Min mage är en ständig kamp av ångest illmående och behövnad

Mina ben är dugliga och för mig framåt

Mina armar talar ibland för mig och mina fötter tar mig på rätt spår

Mitt hår är i ständig förändring

Min vagina är våt av det jag vill ha och förstörd av det som fanns förut

Min kropp är min synliga existens och det som gör mig verklig

Min hjärna är en virvelvind som aldrig kommer att sluta virvla.

nickdrake:

Drew Barrymore.

(via asynjur)

KEISHACANFLYY