Frideliduchaa

Die Stadt ist nicht ein Beton-Dschungel, es ist ein menschlicher Zoo.

Tittade på Bahnhof zoo häromdagen och lyssnade mer på vad de sa än händelserna kanske just för att jag kan hela filmen utantill.

Gick igenom arkivet för ett tag sen och såg när jag skrivit om min första Berlin resa och att jag ville flytta dit. Det ska jag göra nu. I tisdags anmälde jag mig till en tysk skola för att lära mig språket som jag ska börja i den första oktober.
Jag har inte träffat Stella på mer än en månad nu och jag längtar så mycket tills hon kommer hem så att hon jag och fred kan ses och planera! Idag är det exakt en månad kvar.

Idag mår jag konstigt. Jag mår bra. Men jag känner mig lite slagen. Jag är slagen. Av vassar och träd för att igår flydde jag och Freja för våra liv ifrån en svanfamilj som ville attackera oss. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men känslan jag har nu är en annan, en mer psykisk och laddad känsla.
Kanske är det för att jag ska börja jobba nästa vecka och det känns jättejobbigt för att det är på loven jag mår bra och kan känna lycka på riktigt. Jag blir stressad av vardag.
Jag känner mig också slagen av information som jag inte vet hur jag ska hantera.
Fötterna på jorden och huvudet i rymden känns det som.
Men fan, en månad sen då börjar livet påriktigt. ❤️

elektrotilda:

är snygg

elektrotilda:

är snygg

Ångest är som att bli inlåst på ett utedass mitt i skogen. Ensam.

Du sitter i lugn och ro och är mänsklig. När du är klar reser du dig upp och ska ta dig ut i världen när du märker att du är fast. Dörren öppnas inte.
Tankarna går på högvarv, en rödaktig flossa börjar sprida sig i ditt ansikte och ögonen börjar vattnas av panik. Hjärtat slår snabbare.
En impuls. Du börjar slå på dörren, bulta, skrika allt du har på hjälp och att du kommer att dö där inne.
Då påminns du om att du är helt ensam och att det på långa vägar inte finns någon annan som kan höra dig.
Utanför finns bara träd och luft.
Paniken sprider sig. Det känns i hela kroppen. Du andas nu bara in unken luft som trycker dig över bröstet. När du för en sekund tror att du är fast föralltid och aldrig kommer att kunna ta dig därifrån råkar du med din högra fot nudda lätt vid dörren och den slås upp, lätt som en fjäder.
Du inser att du inte ens låst. Du tar ett kliv ut ur dasset och du är fri.

Nu ska jag åka till Finland. Min andningsplats och tänkande forum. Landet. Skogen. Havet. Båtarna. Allt det som har varit med mig från min barndom.

För ett år sedan och en vecka framåt var jag där, hade spenderat en vecka på Emmaboda och va sliten och det var perfekt för mig att komma dit. Även i år efter studenten och nya möten i sommar känns det perfekt att få komma dit. Andas. Träffa mina underbara kusiner och gå runt barfota i det morgonfuktga gräset. Sex dagar av avslappning kan Frida behöva. Annars i övrigt älskar jag denna sommar och längtar ihjäl mig efter hösten.

(Source: cyn-g, via fuckthisletsdisco)

Tvångsmässiga tvångstankar tänker inte på att detta tänkande får mig att inte kunna tänka alls.

Fånga mig, andas in mig.
Ta mig löst som ett höstlöv och värm mig med din doft.

Titta på mig som du tittar på en nyfödd kattunge.
Håll i mig så, rör mig så.

Lev med mig. Dansa med min själ.
Ta in min själ. För jag vill vara nära din.

Bär mig upp för ett berg.
Tappa mig inte. För jag är känslig som ett timglas.

Jag är ett timglas. Och du är pulvret som sakta rinner ur mig.

Hej å hå så de kan gå #soniaa

Hej å hå så de kan gå #soniaa

KEISHACANFLYY