Frideliduchaa

Die Stadt ist nicht ein Beton-Dschungel, es ist ein menschlicher Zoo.

Jag. spricker. snart. Klarar.inte av.längre.

(Source: kaptentekopp, via elektrotilda)

Torsdag. 
Idag var det första dagen jag påriktigt kände att vardagen är vardagen här också. Jag har cyklat runt och delat ut mina barnvaktslappar på olika affärer, haft för många låtar i huvudet samtidigt och tappat bort 20 euro. 
Det slutade bra ialafall och jag åkte hem till Eva och fick se hennes lägenhet. Vi drack te och andades och pratade och det var jättemysigt. 
Jag längtade så mycket häromdagen efter att åka U-bahn själv och lyssna och tänka och titta på människor. Idag kvävdes jag av av värmen och ovisheten att jag inte hade den blekaste aning om någonting. Känslan gick och kom i vågor hela dagen. Även om jag är förundrad av min produktivitet och jag kan göra saker??? Jag skriver barnvaktslappar och pluggar tyska och jag är stolt över mig själv. Såklart att jag kan. 
Varken jag eller Stella kommer upp på morgonen, vi snoozar i två timmar. Pårikigt. Jag tittar mig inte längre i spegeln på samma sätt. Jag har liksom alltid ett mål. Ett spännande mål. Även om det bara är att hitta en gul vägskylt för att veta vilken stadsdel jag snart kommer till så är det ett mål som gör mig tillfredställd och självständig. Dock fick jag en insikt idag. Jag är beroende av människor. Jag älskar människor. Utan människor kräks jag i min kropp och huvudet blir en stenhård ballong och jag kommer ingen vart. Fysiskt kommer jag ingen vart för att allt tar sån tid och mina mål går för långsamt för att tankarna försvinner innan jag ens kommit på hur jag ska tänka dem. Psykiskt kommer jag ingen vart heller och när jag klev in till Eva fick jag en känslostorm av allt jag inte hunnit känna. Vill kunna krama alla jag tycker om alltid och bara kunna visa hur mycket alla betyder. Strålningen och värme i ögon hos en annan människa kan vara det finaste på jorden. 

Jag sover bra i min säng. Djupt. Just nu saknar jag folk där hemma och jag vill krama min pappa. Godnatt. 

Rädd för att misslyckas, rädd för att trampa fel. Att hamna i ovisshet och förträngning. Förfalskning. Ensamhet. Tryck över bröstet och nålar i armarna. Att inte kunna andas, inte kunna svälja. Inte vilja se och inte få höra. Att inte nå fram. Att falla tillbaka. Neråt. När ingen drar mig upp och det gör för ont att orka stå. När rösten kvävs och energin är död. När kvällarna ger mig gåshud och dagarna ger mig ger mig lycka.

Jag har fått virus på min dator. Det suger.
Inte nog med att det är en gammal samsung som jag haft sen jag var 14 så måste det även tillkomma virus nu också.

Det är söndag och jag sitter i mitt rum brevid balkongen. Jag hör barnröster och spårvagens ljud mot gatorna. Imorse åkte jag i kollektivtrafiken alldeles själv för första gången i min nya stad. Jag sa hejdå till Judit som klev av vid hennes hållplats och jag fortsatte två stationer. Det hade börjat ljusna och jag tog in morgonsolen och alla gatunamn och vandrade mot lägenheten sådär trött och halvfull en är klockan 7.
Jag älskar att ha flyttat hemmifrån. Det finns ingenting som får mig att känna mig så lugn som att få bo här. Även om den vanliga vardagen inte helt är igång än är jag inte stressad. Vi har fixat med nödvändigheter samtidigt som vi roat oss och den blandningen är perfekt såhär i början.
Jag hatar att prata engelska. Jag vill kunna prata tyska nu och känna mig som en del av det hela. Men det kommer. Jag minns att sist jag var här vågade jag knappt prata engelska och titta någon i ögonen. Nu måste jag utmana mig själv och börja med tyskan direkt. Hur svårt det än är så måste tröskeln klivas över!!
Det känns som att allting i Stockholm just nu känns så långt borta och jag tror jag behöver få känna så. Skolan känns som att den aldrig excisterat och jobbet jag jobbade för ca en vecka sen känns som en dröm.
Idag åkte även Belinda ut på sina äventyr och det känns så fantastiskt.
Det har hänt så otroligt mycket på bara en vecka och jag bara känner mig så levande.

<333

<333

KEISHACANFLYY